torsdag 16 februari 2017

Frans Walfridsson - Emergency Call (Ny Singel)

Frans Walfridsson var med i Idol 2015 och blev då genast en storfavorit bland tjejerna, men slutade på en blygsam sjätte plats. I veckan släppte han sin debutsingel Emergency Call, skriven av bland annat Miss Li. 

Jag måste erkänna att jag var inget större fan av Frans under hans Idol-sejour. Han kändes lite för valpig och ung för min smak. Nu verkar han ha mognat till sig och känns säkrare nu när han får visa upp sitt egna artisteri. Emergeny Call är som en poppigare version av Zayns Pillowtalk. Refrängen är kraftig och sätter sig på en gång! Inte kunde man tro att Idol-Frans skulle bli en av de mer lovande av senare årgångars idoler.  




måndag 13 februari 2017

För att inte tala om alla dessa kvinnor!

Molly Haskell skrev 1974 boken From Reverence to Rape: The Treatment of Women in Movies där hon i kronologisk ordning gick igenom hur kvinnoskildringar och kvinnoroller i Hollywood blev värre och värre. Auteurvurmen under 70-talet hade gjort att filmer om kvinnor sattes åt sidan till fördel för testosteronstinnade porträtt av män för män om män. Detta är ett scenario vi känner igen än idag. Varför bryr sig om Cate Blanchett och Rooney Mara i Carol när Eddie Redmayne i The Danish Girl är så "modigt" och "transformativt" gjort av honom? Varför bry sig om delikata porträtt om kvinnor framförda av briljanta skådespelerskor när man kan höra DiCaprio grymta sig igenom The Revenant? Varför inte ta upp Gibsons Bästa film-nominerade Hacksaw Ridge som trots sitt anti-krig-sentiment är ett enda stor våldsfetischism medan 20th Century Women och Jackie fick se sig nästinpå bortglömda av Oscarsjuryn.

I Moviezines artikel "Filmbranschen ligger 100 år efter" skriver Erika Jarhed att "De senaste åren har vi fått stora hjältinnor på den vita duken med brinnande kämparglöd och kaxig attityd. Tack för det, men är inte det lite väl för sent?". Att de senaste årens Katniss och Black Widow skulle vara någon slags förbättring är tyvärr inte så sant. Jag vill inte ta något ifrån Jennifer Lawrence, och till viss del Scarlett Johanssons, rollgestaltningar. Lawrence gör ett actionporträtt som är bättre än vad flera av hennes manliga kollegor lyckas göra. Hennes Katniss har ett visst djup och komplexitet som saknas i till exempel Chris Hemsworths Thor och Henry Cavills Superman. Men man kan undra ska kvinnliga roller dömas utifrån de manliga? Är en jämlik filmbransch verkligen där där för att få publiken, Hollywood och kritikers intresse så måste de kvinnliga rollerna bli så lika de manliga rollerna som möjligt?

Vi backar bandet tillbaka till 1990-talet. Det är inte en allt för lång tid sedan. Demi Moore gör G.I. Jane. Sigourney är Ripley Weaver. Julia Roberts är Romcom-drottningen tillsammans med Meg Ryan. Michelle Pfeiffer, Meryl Streep, Winona Ryder, Jessica Lange, Susan Sarandon m.fl. gör intressanta, starka och komplexa gestaltningar där det "starka" inte nödvändigtvis behöver vara de fysiska musklerna. Dessa skådespelerskor klagade då på att det fanns för få bra roller för kvinnor, men sanningen är att det bara skulle bli värre. Alla ovanstående kvinnor fick huvudroller i studiofilmer. De bar filmer på sina axlar och många hade inte en manlig motspelare, och om de hade så var skådespelerskorna ändå de stora stjärnorna. Det är få gånger idag vi ser en kvinna ha en egen huvudroll i en studiofilm. Det är Independentfilmer man får se det som sen kanske köps upp av ett stort filmbolag för distribution, men de produceras inte av de stora filmbolagen.

Inte bara i filmer och roller producerade utan även hyllade kan man se en könsfördelning. Allas vurm för method acting kan kodas som en machofetisch. Angelica Jade i sin artikel om method acting skriver: "Method acting, as it's practised today, depends on framing less drastic techniques as feminine, and therefore inferior". Leonardo DiCaprios totala hängivenhet till att vara äkta, som i Django Unchained när han skada sig själv och det helt plötsligt gjorde honom till den bästa skådespelaren någonsin är i stor kontrast mot hur Pfeiffer arbetar. Eller Brad Pitt. Detta gör även att äldre skådespelerskors rykte försämras. Varför vill man se Bette Davis tugga sönder sina manliga motspelare i prestation utan att behöva lukta svett i tre månader för att vara "äkta" när man kan se Day-Lewis? Jag säger inte att dessa skådespelare är dåliga skådespelare. Tvärtom, jag älskar Day-Lewis, men att det finns en sån skillnad på hur man kodar kvinnliga och manliga skådespelare eller vad som är "manligt" och därför bättre skådespelande är skrämmande - och något som många är en del av att skapa. Ta till exempel Ewan McGregor i Moulin Rouge! Han sjunger, han dansar, han älskar, han sörjer, han gråter. Han är en känslig karaktär, en karaktär som främst förknippas kanske med kvinnliga roller. McGregor gör det briljant, men var är hans Oscarsnominering? Var är alla hyllningar till honom? Day-Lewis i The Age of Innocence gör en liknande mjukare roll där känslolivet, kärlek, är en viktig komponent. Det är inte den flashiga transformation som vi ser i Lincoln eller In the Name of the Father. Det är ett delikat porträtt av en man som slits mellan två kvinnor i ett samhälle med extrema förväntningar om det sociala livet. Få personer pratar om framträdandet och filmen längre, trots att det är Scorsese som regisserat.

Jag har inte ens tagit upp situation för rasifierade skådespelerskor. Jag vill inte romantisera någonting hur det var förr när svarta skådespelerskor enbart fick spela biträden eller slavar. Jag vill enbart gå tillbaka till 90-talet igen. När Halle Berry vann Oscar för bästa skådespelerska trodde hon att taket hade lyfts. Nu skulle det bli lättare för rasifierade skådespelerskor att lyckas. Gong Li, Zhang Ziyi och Michelle Yeoh kom från den kinesisk-språkiga filmen och gjorde succé globalt. Lucy Liu såg ut att bli en actionhjältinna. Detta var 2001. Några år innan så hade Jada Pinkett Smith, Angela Bassett, Halle Berry, Whoopi Goldberg, Whitney Houston osv. haft ett antal huvudroller i filmer som lyckades bli crossoverhits och dessa kan alla beskrivas som leading ladies under slutet av 90-talet. De var fortfarande marginaliserade i jämförelse med deras vita kollegor, men de fick fortfarande intressanta roller av filmbolagen såsom Angela Bassett i Waiting to Exhale, eller i filmer där de blev behandlade som filmstjärnor såsom Whitney Houston i The Bodyguard. Spola fram tills 2016. Lupita Nyong'O väntar fortfarande på att få en värdig uppföljarroll till 12 years a slave. Gugu Mbatha-Raw slog igenom i Indiefilmerna Belle och Beyond the Lights men ska nu spela biroll till Emma Watson i Beauty and the Beast som ett av alla föremål i slottet som kan prata. Kerry Washington har varit up-and-coming i 15 år förens det ansågs bättre att göra henne till en tv-stjärna.  Viola Davis är en av världens bästa skådespelerskor och kommer förhoppningsvis efter sin Oscarsvinst för Fences kunna säkra ett antal huvudroller som använder henne på rätt sätt. Men var är våra muslimska filmstjärnor? Kinesiska? Japanska? Latino? Det finns ju såklart, men många sätts som sexualiserade biroller eller på TV där man bättre vet hur man utvecklar bra roller för minoritetsgrupper.

Diskussionen nuförtiden handlar oftast om att vi gör framsteg i filmbranschen, men att det samtidigt finns problem. Sluta upp med det. Det finns problem och vi har gått tillbaka. Det enda som är positivt är att Oscarsgalan var lite mer inkluderande än i vanliga fall, men vi kan aldrig veta hur det ser ut nästa år när filmbolagen kanske inte lagt samma krut i att distribuera berättelser om rasifierade människor eller om kritikerna bryr sig för att de känner de gjort sitt. Publiken måste också också göra sitt, men vi kan inte få något som inte finns och inte heller veta att något finns om ingen skriver om det. Däremot så har man internet där man kan googla fram filmer och stötta dem. Skriva om dem! Praise them! I Sverige till exempel var det förvånansvärt tyst om Tangerine med Kitana Kiki Rodriguez och Mya Taylor. Denna film fick strålande kritik och dess Oscarskampanj sägs vara första gången något filmbolag kampanjat för transsexuella skådespelerskor.

Det finns en ironi i Jarheds rubrik i artikeln jag nämnde innan. Hon har såklart en poäng i det hon skriver att kvinnliga regissörer är underrepresenterade i Hollywood, men det är ironiska är att för 100 år sedan var det tvärtom. Kvinnliga regissörer, producenter, manusförfattare och skådespelerskor var prominenta och avgörande för att Hollywood skulle funka. De var inte en marginaliserad grupp i Hollywood, utan tvärtom. Från Lois Weber som regisserade och var bland de största tillsammans med D.W. Griffith. Mary Pickford skapa ett eget filmbolag tillsammans med andra prominenta personer. Lillian Gish ansågs vara en av filmdukens största.

måndag 23 januari 2017

Pfenaissance is coming

Det är bara några timmar kvar tills Oscarsnomineringarna droppas, men jag har fullt upp med att förbereda mig för Messiahs återkomst. Where is Kyra? har nämligen premiär på Sundance och det är ingen mindre än screen goddess Michelle Pfeiffer som gör sin comeback i sin första film på Sundance någonsin. Detta är början på en potential Pfeinassaince då hon även kommer synas i tv-filmen The Wizard of Lies, Darren Aronofskys Mother samt remaken av Murder on the Orient Express. Det är dock i Where is Kyra? som Pfeiffer är den stora huvudrollen där hon spelar en kvinna vars liv blir tumultartad efter sin moders död.

Jag hoppas på att filmen antingen blir en Oscarskandidat eller en The Meddler/Hello My Name Is Doris-mini hit. Dock verkar filmen mer dramatisk än de sistnämnda, så får hoppas på det förstnämnda. 

#PrayForMichellesComeback och låt oss beskåda detta mästerverk


söndag 23 oktober 2016

Lady GaGa - Joanne (Recension)

Kvinnan som gick till VMA iklädd en köttdräkt, äntrade Grammy-scenen i ett ägg och som även blivit en Golden Globe-vinannde skådespelerska har nu skaffat sig ett alter-ego. Lady GaGa är nu Joanne. Eller rättare sagt: Stefanie Germanotta som är Lady GaGa är Joanne. Det är en aning motsägelsefullt att en artist som gömt sig bakom ett artistnamn nu anammar ett alter ego till hennes nya album Joanne. Till skillnad från Beyoncés Sasha Fierce som klart skiljde mellan det privata jaget och den offentliga personan, så suddar GaGa ut den linjen med Joanne. GaGas alter-ego uppfattas som personlig och avskalad. Visst det finns fortfarande kvar raffiga refränger och kitschiga kläder, men med Joanne så ser vi en GaGa som behöver en paus från att vara avant-garde, poppig och dramatisk. Andra artister försöker oftast presentera en så autentisk version av sig själv som möjligt, men GaGa gick från början in som en stiliserad popikon. Hon porträtterade sina känslor, idéer och musik via sin image. Det fanns ingenting äkta med GaGa, men ändå var allt på samma gång och på någåt sätt äkta. Hon var en enigma av motsägelsefulla element. Vad händer då när GaGa blir Joanne? GaGa gör en sak klar: det vi får se nu är kanske den GaGa som sitter på toaletten och bajsar, som gråter för brustna hjärtan och som har ett liv som alla andra. Joanne kanske är det närmsta Stefanie Germanotta som vi kommer komma. För publiken känner inte Stefanie, hon är en okänd person i en telefonkatalog som alla andra. Vi känner till Lady GaGa. Det är den personan som är äkta för oss, men kanske också den som är äkta för GaGa/Germanotta själv i hennes konfrontation med det offentliga. Joanne blir då som en kompromiss mellan GaGa och Germanotta. Ett stereoskopi där vi kan beskåda en person vi vet så mycket om, men känner så lite.

Hur är det musikaliska resultatet på skivan? Halva vunnet, halva försvunnet.
Lady GaGa har samlat en gedigen komposition av medarbetare. Allt från Mark Ronson till Father John Misty till BloodPop. Alla som borde tillföra ett distinkt sound, men ändå känns GaGas album lite tafatt. Misstolka mig inte, för albumet är bra. Det som gör GaGas album tafatt är att ingenting känns spännande. Vad som har gjort GaGa så bra är att hon oftast balanserat på gränsen mellan totalt geni och totalt galen, men här är hon "lagom". GaGa, eller Joanne för den delen, har blivit lagom. Första singeln Perfect Illusion är en helt okej Stevie Nicks på LDS-patisch; Come to Mama imiterar Anne-Lie Rydé bra; Joanne är en fin hyllning till hennes faster; balladen Million Reasons borde bli nästa singel och Hey Girl mixar GaGas och Florence Welchs röster superb i skön 70-tals groove. Men även skrikiga Ay-o finns och totalt intetsägande Dancin' in Circles och John Wayne.  

Har vi förlorat den GaGa vi kom att älska 2008-2011 och gav så många av oss mod, kärlek och hopp?
Nej. Joanne är kanske det bästa hon hade kunnat göra. För när GaGa slog igenom omdefinierade hon vad pop år 2010 var med The Fame Monster. Få personer har haft sån distinkt och omedelbar breakout som satt prägel på sin tid och på den artisten. Än idag pratar radiokanaler och bloggar om att GaGa ska hitta "sin nästa Bad Romance". Det var en tid då hon var queen of music videos, queen of pop och stilbildande. Nu ligger hon några steg bakom. Likt Orson Wells när han slog igenom med Citizen Kane och Vivien Leigh med Borta Med Vinden, så har Lady GaGas karriär blivit ett slags antiklimax där popfans och the general public väntat på en värdig uppföljare. Något som ska cementera att GaGa är popvärldens mest spännande artist. Det har hon tyvärr inte gjort än, även om hon har gjort tappra musik. Born This Way var en jättebra era, men sen dess har det gått ner och ARTPOP var en hot mess. Kanske är Joanne det bästa hon kunde göra med sin karriär. Hon skapar nya regler för sin karriär och har på ett sätt sänkt förväntningarna. Inte kommersiellt, men kreativt. Hon går tillbaks till ruta ett och imiterar den GaGa hon var när hon började i NYC någon gång under mitten av 2000-talet. Nu ska hon börja klättra upp igen och jag tror helt ärligt att GaGa har ännu ett mästerverk som The Fame Monster i sig någonstans. 

Ingen tvekan om det.

Betyg: 3/5
Bästa låt: Come to Mama
Sämsta låt: John Wayne

Madonnafaktor: 60 % (Lite Music blandat med American Life

måndag 26 september 2016

Boris Jelic - Tea

Min vän Boris Jelic har släppt en ny singel, "Tea". Den är en blandning mellan Erika Jayne och Britney Spears och är en perfekt danslåt! Lyssna vet jag!


söndag 29 maj 2016

Till Keira Knightleys Försvar

Keira Knightley i Anna Karenina (2012)

2013 hade Begin Again premiär på filmfestivalen i Toronto. Regisserad av John Carney och med Keira Knightley och Mark Ruffalo i huvudrollerna blev den en publikfavorit och The Weinstein Company köpte distributionsrättigheterna. Ett år senare hade filmen premiär. Den handlar om en singer-songwriter (Keira Knightley) som dumpat sin rockstjärna till pojkvän (Adam Levine) och försöker leva ett liv i New York City ensam, men blir snabbt upptäckt av en avdankad manager (Mark Ruffalo) och tillsammans skapar de magi. Filmen blev inte en överdriven succé i USA, men tjänade tillräckligt mycket pengar för en independent-film, men den blev däremot en sleeper hit i Sydkorea. Kan även tilläggas att låten Lost Stars blev Oscarsnominerad.

Nu, tre år senare, har Carneys film Sing Street premiär och nu har han börjat mer eller mindre prata skit om Keira Knightley i media. Han har sagt det var jobbigt att arbeta med henne, kallar henne oförberedd och han tycker det är skönt han inte behöver jobba med "supermodeller" igen. Han hävdar till och med att Adam Levine och Mark Ruffalo var bättre i filmen, vilket inte stämmer alls. Ett av hans argument var att Knightley inte kändes äkte då hon inte kunde spela instrument eller var en van sångerska. 

1) Kan förstå att Carney inte var nöjd med en Hollywoodproduktion, men var professionell.
2) De flesta recensenter betonade att Knightley var den bästa i ensemblen. En fräsch ny sida av en skådespelerska som oftast förknippas med kostymdramer.
3) Knightley är ingen "supermodell" utan en två gånger Oscarsnominerad skådespelerska.

Det är den tredje punkten jag blir särskild upprörd över. Knightley har gång på gång varit tvungen att motbevisa människor som bara tycker hon är "ett vackert ansikte". På Internet har folk pratat skit om henne och kallat henne för "anorexia bitch" osv. Hennes agerande är polariserande och det finns de som antingen älskar henne eller hatar hennes skådespelarteknik. Fine, man kan inte gilla samma. Däremot förminskar man hennes prestationer och hårda arbete när man kallar henne för "supermodell". Detta är en skådespelerska som arbetat sen barnsben, varit huvudrollsinnehavare i ett antal dramer och konstant tagit risker. När Pirates of the Caribbean tog slut försökte hon inte bli en actionskådespelerska, utan valde att köra mindre budgetar och smalare filmer. Sen ska jag säga en sak. Det är jävligt starkt av en skådespelerska som ständigt blivit mobbad för sin haka på internet att ställa upp i en film som betonar hennes haka på ett sånt stort sätt (A Dangerous Method).

Visst hon plutar ibland. Visst hon är vacker. So? Det finns fortfarande en stigmatisering att skådespelerskor ska vara vackra, men inte för vackra. Sexiga, men inte för sexiga. Isåfall blir de placerade i ett fack som "oseriös" och har svårt att ta sig ifrån det. Sen har skådespelerskor överlag svårt att ses som "stora" skådespelarikoner. Få skådespelare nämner ens skådespelerskor som förebilder, medan skådespelerskor oftast kan nämna både män och kvinnor som förebilder.
Detta medan Matthew McConaughey kan floppa i ett helt årtionde och bli känd för sina muskler och sen ett två tre göra artistisk comeback. Blir så förbannad. Ge skådespelerskor en ärlig chans. Detta är varför det finns diskriminering. Om Matthew McConaughey kan göra en comeback ska fan ta mig Halle Berry kunna göra en sådan också. Om Brad Pitt, Leo DiCaprio och Johnny Depp kan vara "vackra killar" och sen blir seriöst tagna skådespelare så ska Keira Knightley, Scarlett Johansson m.fl. vara det också.

Vill avsluta med att ranka min favoritrollprestationer av Keira Knightley:


  1. Anna Karenina (2012)
  2. Atonement (2007)
  3. Begin Again (2013)
  4. Pride and Prejudice (2005)
  5. A Dangerous Method (2011)
  6. The Imitation Game (2014)
  7. The Duchess (2010)
  8. Laggies (2014)
  9. Never Let Me Go (2010)
  10. The Edge of Love (2008)

söndag 15 maj 2016

MUSIKTIPS 15/5


Tiffanys - I Just Wanna Dance
Girls Generations alumni Tiffany bjuder på Carly Rae Jepsen-pop. Visst Wonder Girls blandade 80-talssynthen med K-pop, men Tiffany gör det minst lika bra och är inte lika out-there som dem.


Ariana Grande - Into You
Don't wanna sound like that, men Ariana Grande slayed my life med sin nya låt Into You. She's back and she's the queen!


Boris Jelic - Touch My Body
En till låt om att någon ska röra ens kropp. Tema för dagen antar jag. Detta är en skön lite Britney-aktig dancepop-låt. Gillar det! Kanske någon kan hook Boris upp med Erika Jayne?



.
.
.
och sist men inte minst
Dua Lipa - Hotter Than Hell

tbh vi har fått en ny popdrottning som är bättre än Selena, Demi, Zendaya osv. TILLSAMMANS. YAS!